Jag låg på gräsmattan. Solen sken och solbrillorna var på. Jag stirrade rakt upp i den blå himlen. En massa tankar snurrade i huvudet, tankar om dig, dig och dig. I samma veva som tankarna snurrade tittade jag vackert på dem tunna vita virvlarna på himmelen. Jag skulle inte kalla dem moln, det var dem alldeles för tunna för. Hur som helst rörde dem i alla fall på sig. De virvlade runt i en alldeles lagom takt. I den takt att man precis hann följa minsta rörelse och se mönstren som skapades i luften. Tanken slog mig plötsligt. Om ett fåtal timmar kommer jag att vara där uppe i luften, och det skrämmer mig. Det där med att flyga är nog inte riktigt min grej, men har jag lovat mina kära vänner kan jag ju inte banga i sista stund. Så många gånger som jag klivit utanför den där trygghetszonen det senaste året så ska jag nog klara det här också. Men det finns ändå en hårfin skillnad i att kliva ur den där zonen genom att öppna sig för folk eller flytta hemifrån jämfört med att riskera livet.

Nu bär det i alla fall av. Väskan är så gott som packad, och snart går bilen in mot Elle där matsäckslagning väntar innan vi ska traska till bussen som tar oss mot Arlanda. Innan jag stänger ned här tänkte jag bjuda på ett citat från alla vår kära Ida Kristoffersson, som snällt försökte få mig att börja packa. Jag citerar: ” Men du Sandra, bäst du börjar packa nu va? För vi vet ju att du kommer stressa upp dig annars och komma med två pappers tussar i näsan samtidigt som du är halv nervös för att du har glömt massa och på gränsen till tjurig.” Känns i alla fall tryggt att veta jag åker med folk som känner mig. Tydligen lite för bra inom vissa områden kanske, haha.

Ha det bra alla, vi ses när jag kommer hem brun, fin och fylld med energi!
/ Hoik