Jag tittade vänligt och de suckade tillbaks. Någonting blev fel men var det något jag sa?
Jag brydde mig inte så mycket just då, det var liksom bara att acceptera.
Det är nu i efterhand tankarna kommer. Funderingar kring vad som fick er att göra som ni gjorde.
Var det verkligen hos den lilla flickan med det gyllenbruna håret som problemet låg? 
Kan det ha varit så att det var ni vuxna som hade problem med att hantera en liten tjej med stora drömmar och visioner?


En känsla är alltid sann.
Även om andra haft det värre ändras inte det som en gång varit jobbigt för dig.