Det finns många gånger jag ångrat mitt val. Eller ångrat kan jag inte säga, men jag har funderat kring hur saker och ting skulle tagit plats om jag valt annorlunda. Ifrågasatt mitt val. Helt onödigt att spekulera i det egentligen, men ni vet hur jag är. Något som i alla fall slagit mig flera gånger om är att hade jag inte valt som jag gjorde och därmed inte stannat i Örebro, hade jag gått miste om några människor som kommit att betyda enormt mycket för mig.
   
                           
Jag beundrar mina vänner! Det senaste året/halvåret har jag kommit till insikt i hur mycket vissa människor faktiskt betyder för mig och vilken tur jag har att just få vara deras vän. Jag beundrar dem för att de är starka. Jag beundrar dem för att de accepterat mig för den jag är. En del tydligen till och med redan innan jag själv accepterat att låta dem acceptera mig. Jag beundrar dem för att de är villiga att hjälpa. För att de ställer upp trotts att dem själva kanske har det jobbigt.


Jag hoppas jag är en sådan vän för er som alla ni är för mig. 
För det är ni värda!
/Hoik

Att leva sin dröm kan tydligen också vara jobbigt



Kan knappt tro det. För lite mindre än ett år sedan satt jag hemma hos mamma och grät över mitt beslut. Grät över rädslan att ha sumpat min ända chans till att förverkliga mina drömmar. Nu, ca nio månader senare, sitter jag här med en hand full av alternativ. Flera möjligheter. Jag är livrädd för att välja fel, men det intressanta i detta sammanhang är att jag aldrig kommer få veta om jag valde rätt eller fel. Oavsett oron i magen och huvudet som går på högvarv njuter jag någonstans. Leendet i mina ögon och rösten inom mig som skriker av lycka går inte att ta fel på. Jag är inte där än men visst fan är jag en jävla bit på väg!

                                                                                                              / Hoik