Ett vitt rum. Vitt och ljust ger en känsla av renlighet och stil. En mörk vägg för att bryta mönstret. Vita bokstäver. En egen designad tavla. Ramar. Ramar med bilder som får oss att minnas, som får oss att le. En surfingbräda. Ljuslyktor. En växt. Ett rum fyllt med doft. Lite möbler. En matta. Frågan är bara vart?

vart, när och hur?
/ Hoik

Ett vitt kuvert. En vit dosa. När jag först såg kuvertet på hallgolvet kunde jag inte förstå vem det var ifrån eller ana vad som skulle finnas i det. Jag rev nyfiket upp kanten. Något som för bara ett litet tag sedan var ett skämt, låg nu framför mig. Tydligen har du redan lärt dig hur man charmar mig. Ett hjärta. Ord på ett papper. Minnen skapas redan nu. Du får mig att smälta.

                                                                                                                                     /Hoik

Jag tittade vänligt och de suckade tillbaks. Någonting blev fel men var det något jag sa?
Jag brydde mig inte så mycket just då, det var liksom bara att acceptera.
Det är nu i efterhand tankarna kommer. Funderingar kring vad som fick er att göra som ni gjorde.
Var det verkligen hos den lilla flickan med det gyllenbruna håret som problemet låg? 
Kan det ha varit så att det var ni vuxna som hade problem med att hantera en liten tjej med stora drömmar och visioner?


En känsla är alltid sann.
Även om andra haft det värre ändras inte det som en gång varit jobbigt för dig.

En viss ironi, men ändå finns det något bakom det som sägs.
En röst som ger min själ ro. Ord, som ibland kan innehålla en gnutta för mycket ärlighet.
Ord, som då och då kommer fram med en viss dryg ton, men som ändå får mina läppar att le. 

Ett annorlunda sätt att lära känna varandra. Ett annorlunda sätt att ta kontakt.
Det råder delade meningar kring hur det hela gick till, men det spelar ingen roll.
Det är historian, de olika versionerna som är en del av charmen i vår relation.


Du är en sådan människa man inte kan få för mycket av.
Det lilla man väl får klarar man sig länge på.
Har jag sagt att du är unik?
 
/Hoik

Blickar bortåt. Leendet på läpparna går inte att ta fel på. Det är där jag skulle vilja vara. Vara där, bland dem. Inte här. "Snap snap" med fingrarna och leendet är som bort spolat. Tillbaka till mitt. Till vårt. Det är en tung känsla i bröstet. Det är inte det att jag inte avgudar det jag gör, det jag lever för. Jag bara inte trivs med omständigheterna, förutsättningarna. Men det finns en anledning till varför jag är här. Jag är här för att inom en snar framtid ska få vara där.

                                                                                                                                      Ibland glömmer jag.

En vän sa " Bara du inte kommer på det när det är för sent. ". Tiden hade dock redan talat, ett plus ett hade nu blivit två. På riktigt. Det var inte längre bara ord och handlingar som bevisade det hela, även materiellt gick det nu att se. 

                                                                       Det är för sent.

Steget utanför zonen skulle tas. Oron växte i magen. Mötet var redan bestämt sen några dagar tillbaka. I samma stund som Pojken och flickan strömmade ur högtalarna slog tanken till. Idén kom. "Skjut inte upp något som du kan göra idag".

Ett förbjudet område, någon hade redan ensamrätt. Med viljan som så länge funnits där, någon slags längtan, ända sedan första mötet var det ett måste i min värld, även om jag lovat mig själv motsatsen. Att inte.
/Hoik

Jag låg på gräsmattan. Solen sken och solbrillorna var på. Jag stirrade rakt upp i den blå himlen. En massa tankar snurrade i huvudet, tankar om dig, dig och dig. I samma veva som tankarna snurrade tittade jag vackert på dem tunna vita virvlarna på himmelen. Jag skulle inte kalla dem moln, det var dem alldeles för tunna för. Hur som helst rörde dem i alla fall på sig. De virvlade runt i en alldeles lagom takt. I den takt att man precis hann följa minsta rörelse och se mönstren som skapades i luften. Tanken slog mig plötsligt. Om ett fåtal timmar kommer jag att vara där uppe i luften, och det skrämmer mig. Det där med att flyga är nog inte riktigt min grej, men har jag lovat mina kära vänner kan jag ju inte banga i sista stund. Så många gånger som jag klivit utanför den där trygghetszonen det senaste året så ska jag nog klara det här också. Men det finns ändå en hårfin skillnad i att kliva ur den där zonen genom att öppna sig för folk eller flytta hemifrån jämfört med att riskera livet.

Nu bär det i alla fall av. Väskan är så gott som packad, och snart går bilen in mot Elle där matsäckslagning väntar innan vi ska traska till bussen som tar oss mot Arlanda. Innan jag stänger ned här tänkte jag bjuda på ett citat från alla vår kära Ida Kristoffersson, som snällt försökte få mig att börja packa. Jag citerar: ” Men du Sandra, bäst du börjar packa nu va? För vi vet ju att du kommer stressa upp dig annars och komma med två pappers tussar i näsan samtidigt som du är halv nervös för att du har glömt massa och på gränsen till tjurig.” Känns i alla fall tryggt att veta jag åker med folk som känner mig. Tydligen lite för bra inom vissa områden kanske, haha.

Ha det bra alla, vi ses när jag kommer hem brun, fin och fylld med energi!
/ Hoik

Att försöka tvinga kvar någon som vill gå kväver bara personen ännu mer,
 men om man ändå ska förlora någon kan man göra det ordentligt, inte sant? Välj dina sätt, välj dina knep, men ge för tusan inte upp utan att i alla fall ha försökt!

”Du har för stora krav på dig själv”. Man kan inte vara omtyckt av alla, och bara för att någon inte tycker om dig eller din personlighet betyder det inte att det är fel på dig. Tänk själv hur många människor det funnits i dina dagar som du tyckt mindre om, ändå har dem folk vid sin sida. Alla tycker inte om alla, det är helt enkelt så det är. Men när personer som tycker om en, eller åtminstone har tyckt om en väljer att ta avstånd lär det ju handla om något negativt? När personer dessutom ändrar uppfattning på bara några dagar, blir osäkra på vad dem egentligen vill inom förloppet av några timmar, byter beteenden på bara några minuter, kan man verkligen börjar undra vad man gör för fel. Frågan är vem felet egentligen ligger hos. Är det verkligen dig det är fel på, eller är det kanske så att problemen i själva verket ligger hos personen i fråga!? När det händer gång på gång börjar man verkligen fundera. Man vänder ut och in på allt som går, och tillslut är det näst intill omöjligt att hitta en lösning på egen hand.

/ Hoik
 

Orden handlade om att våga!
Det som sades fick mig att tänka till,
 och den här gången gick faktiskt orden in.
Jag tog vara på var enda liten bokstav.
/Hoik


Att hela tiden gå med taggarna utåt och att hela tiden tänka tanken ”tänk om…” tar en massa energi. Negativ energi. Våga satsa, våga bli sårad. Det kan vara värt det! Tänk på att det är du själv som förstör. Inte bara förstör för dig själv, utan även för den/de andra. Varar det hela bara en månad så är det ändå en månad av glädje, och varar det tre år, ja då är det så. Hur som helst så är nog så gott som alla överrens om att en månad av glädje är bättre än ingen månad alls.

Sun down Friday night up on city lights here I go start it out
I like
Dressed up out the door so damn ready for one night maybe more
I like I like
Red strobe light hot boys dirty minds when you crossed my way
I like to like
Just you and I touched at first sight

And the world around us won't stop turning tonight
I like I like
I'm losing control right now and i feel its right
I like I like
We're caught in this moment I won't let you go
and the world around us won't stop turn tonight
I like I like I like I like

 det kunde lika gärna ha varit någon av oss två som skrivit texten

Du kanske tror att du har det bästa. Du är nöjd med vad du har. Du är lycklig. Eller åtminstone tror du, och intalar dig själv att du är det. Även om du tror att han/hon, den/det är det bästa någonsin, hittills, kan det en dag komma något som ger dig en tankeställare. Får dig att fundera. En dag kan det hela motbevisas. En dag kan det plötsligt framför dina fötter stå något som helt plötsligt känns lite bättre, lite mera lockande. Frågan är om du ska våga offra det du har för att chansa på det nya? Spännande känns det, men vågar du!? För att dra en parallell... Ska du våga byta ut den där bekväma, simpla, gamla Toyotan mot den nya, sportiga, moderna Mercedezen?

Saker och ting förändras med tiden, det är så det är. Det heter ju trottsallt att man ska leva i nuet, men frågan är om man vågar ofra "dået"?
/Hoik

Återigen... Ta inte saker och ting på fullaste allvar. Våga lita på människor. Våga tro på det dem gör, men ta det dem säger med en nypa salt. Tänk på att om du frågar något finns ett svar som väntar. Ett svar som kanske inte alltid är det du vill höra. Ett svar, några ord som kanske inte ens är dem väsentliga. Trängda situationer, olika situationer över huvudtaget, humör, påverkan av andra och stundens hetta kan vara faktorer som spelar in i det folk säger. Vid ett tillfälle kan något sägas som kanske inte alls var menat. Vid ett tillfälle kan något sägas som kanske kändes bra just då, men vid ett annat tillfälle inte känns relevant alls. Vid ett tillfälle kan en människa bli så uppslukad av tiden, nuet, att orden bara kommer. Därför mina kära läsare, just därför bör man inte ta allt folk säger på fullaste allvar. Ta det med en nypa salt, men fortsätt ändå att hoppas!

/Hoik

Jag minns det så väl...Låtarna som spelades var Kardinall Offishall- Dangerous och Akon- Beautiful. Allt var bättre än vad jag trott. Jag dansade med dig precis som jag dansade med dem andra, fast ändå kändes det totalt annorlunda. Vi rörde vid varandra i smyg och i takt med orden "that girl is so beautiful, beautiful, beautiful" möttes våra blickar. Jag minns hur du genant log och släppte mina händer. Vi fortsatte att vara sociala, på varsitt håll, med de andra ända tills vi möttes på dansgolvet igen. Vi dansade nära och tätt. Plötsligt kände jag hur dina läppar nuddade vid mina och blygsamt, återigen, skiljdes vi åt.

Under vår långa promenad hem och under stoppet vid Mc D gick våra mobiler varma. SMSen flög fram och tillbaka genom luften, och jag kände något som jag inte känt på länge...

Äntligen blev det av, det som vi i laget (kanske mest Jonne) sett fram emot. Julkvällen hemma hos Hanna blev mycket lyckad. Julmat åts, historier berättades och skratt skrattades. Min och fleras debut av julklappsleken gick av stapeln. Gått och varit nervös över den där nedrans leken i flera veckor tack vare allas vår käre tränare Jonne, men kul var det. Hem kom jag med ett stort leende på läpparna, en proppmätt mage och fyra julklappar rikare. En av klapparna jag fick med mig var boken Alkemisten, vilket tydligen var en bok som flera ansåg skulle passa mig utmärkt. Jag som läser så mycket böcker!? Efter att ha fått flertalet argument för varför just jag borde läsa den boken tror jag dock att jag kanske ska ge den en chans. Man kan ju inte döma något innan man testat?

Nu tar vi julledigt. Ja, ifrån matcher åtminstone och det gör vi med bravur. Att gå på julledigt som serieledare känns ju lite skönare än om man legat någon annan stans i serien. Tur att vi vann matchen mot Norrköping i söndags! Några poäng till godo där tack vare detta…
Innan den riktiga julledigheten startar har vi givetvis en del träningar och andra roligheter kvar. Julledigt på riktigt beräknas vi få omkring den 22a december.  Sen laddar vi för fullfart i mellandagarna igen!

Nu kör vi!

/Hoik

Folk börjar förstå allt mer och mer. Eller förstå, snarare ana kanske. Många av er frågar, men jag svarar inte. En del av er har förmodligen rätt, men det enda jag ger er är ett leende. Ni ser på mig att det är någonting, ni säger ”titta på henne bara, det syns ju på lång väg”. Ni säger att det syns i mina ögon, på sättet jag rör mig och genom mitt hånfulla leende. Ibland hörs det nog till och med när jag pratar.

Ni alla har förstått rätt, men ni har förmodligen inte förstått det hela på rätt sätt. En del finns det som vet, andra som tror och en del helt omedvetna. Jag kan knappt ens säga att jag själv vet, men jag börjar tro. Vissa saker får mig att inse, men frågan är om jag vågar. Är det besvarat tror jag absolut att jag skulle våga. Som det ser ut nu skulle jag inte tveka en sekund. Det som får mig att tveka, att inte våga känna det jag förmodligen känner och att inget säga är rädslan för att förlora det som redan finns.



/Hoik 

Jag är hon som, på ett långsökt sätt, går att likna vid Carrie Bradshaw. Fröken sko- tokig, som visserligen gillar coola sneakers lika mycket som Carrie gillar klackar. Tjejen i gänget som får agera relationsexpert trots att hon själv aldrig tycks hitta rätt.

Precis som jag brukade nämna hans namn har jag nu på samma sätt, vid vissa tillfällen, börjat att nämna ditt...

/Hoik

”Det du behöver fokusera på är att få ordning på ditt så kallade elit- liv”. Kanske var det dessa ord som behövdes. Ord som behövde sägas och menas av någon annan än bara mig själv.Det är kanske ingen ren slump varför början av den här säsongen inte riktigt varit min. Det har hänt mycket på en gång. Ett nytt liv har börjat, faktiskt, ett helt nytt liv. Eller ett nytt liv är kanske att ta i, det är ju fortfarande samma liv, men ett nytt kapitel. Ja, ett nytt kapitel i min historia, mitt liv, påbörjades denna höst. Det har varit mycket stress, och fullspäckade scheman så gott som konstant. De dagar som varit mindre fulla har jag sett till att fylla till det yttersta, smart? Vet inte, men det känns bra just i stundens hetta.

Att gå omkring i en trött kropp, eller kanske framförallt ett trött psyke är inget förvånande när man inte sköter saker som man ska. Sömn, kost, träning, återhämtning är det viktiga. En balans mellan dessa är vad som krävs för en prestationsförbättring, för en positiv effekt.  När man tränar så mycket som jag gör, i stort sett två pass om dagen, ja då blir dessa saker mer viktiga än för andra. När det dessutom i mitt fall handlar om att bygga, och förbereda mig och min kropp på nya äventyr, nya nivåer blir dessa ting kanske ännu viktigare. Att träna ”elit” men att leva som en ”vanlig” 19åring går inte. Det går inte att äta lika lite som de andra, kasta om tiderna på dygnet som de andra, eller prioritera samma saker som de andra. MAT och SÖMN är det jag behöver jobba med. Prioriteringarna har jag redan lärt mig för länge sedan. Eller?

Jag har drömmar, jag har mål, jag har visioner, Jag har löften. Inte bara löften till andra utan även till mig själv, och kanske är det dem som blir extra viktiga att hålla för att mitt lyckande ska gå vägen?

Nu kör vi!

/Hoik

Lite tid till övers.Lite tid för mig själv. Tid för att andas. Ni som känner mig vet att jag gillar aktiviteter, socialt umgänge och att hela tiden ha något på gång. Att känna sig ensam eller rastlös är inte riktigt min grej. Det kan få mig att tappa balansen en aning.

Det är skillnad på att få ensam tid eller att ta sig tid för sig själv!


Som sagt det händer saker hela tiden. Inflytt, sushikväll, linsprovning, sjukdom, fix i lyan, hemtenta, träningar, seriepremiär, fika besök, plugg, myskvällar, göteborgstripp till Lisen, universitetet, matlagningskvällar, etc. Har ju även hunnit vara med på tv och träffat mitt kusinbarn Alivia. Som ni förstår har jag alltså ett så kallat liv. Även om det inte ser ut exakt som jag vill eller önskat, så har jag ändå ett, där av dåliga uppdateringar här. Finns mycket att skriva och berätta om, men prioriteten ligger inte på internetanvändning, och särskilt inte blogg just nu.
Ville bara påpeka er om att jag är vid liv!
Hörs nästa gång!
/Hoik