Jag minns det så väl...Låtarna som spelades var Kardinall Offishall- Dangerous och Akon- Beautiful. Allt var bättre än vad jag trott. Jag dansade med dig precis som jag dansade med dem andra, fast ändå kändes det totalt annorlunda. Vi rörde vid varandra i smyg och i takt med orden "that girl is so beautiful, beautiful, beautiful" möttes våra blickar. Jag minns hur du genant log och släppte mina händer. Vi fortsatte att vara sociala, på varsitt håll, med de andra ända tills vi möttes på dansgolvet igen. Vi dansade nära och tätt. Plötsligt kände jag hur dina läppar nuddade vid mina och blygsamt, återigen, skiljdes vi åt.

Under vår långa promenad hem och under stoppet vid Mc D gick våra mobiler varma. SMSen flög fram och tillbaka genom luften, och jag kände något som jag inte känt på länge...

Äntligen blev det av, det som vi i laget (kanske mest Jonne) sett fram emot. Julkvällen hemma hos Hanna blev mycket lyckad. Julmat åts, historier berättades och skratt skrattades. Min och fleras debut av julklappsleken gick av stapeln. Gått och varit nervös över den där nedrans leken i flera veckor tack vare allas vår käre tränare Jonne, men kul var det. Hem kom jag med ett stort leende på läpparna, en proppmätt mage och fyra julklappar rikare. En av klapparna jag fick med mig var boken Alkemisten, vilket tydligen var en bok som flera ansåg skulle passa mig utmärkt. Jag som läser så mycket böcker!? Efter att ha fått flertalet argument för varför just jag borde läsa den boken tror jag dock att jag kanske ska ge den en chans. Man kan ju inte döma något innan man testat?

Nu tar vi julledigt. Ja, ifrån matcher åtminstone och det gör vi med bravur. Att gå på julledigt som serieledare känns ju lite skönare än om man legat någon annan stans i serien. Tur att vi vann matchen mot Norrköping i söndags! Några poäng till godo där tack vare detta…
Innan den riktiga julledigheten startar har vi givetvis en del träningar och andra roligheter kvar. Julledigt på riktigt beräknas vi få omkring den 22a december.  Sen laddar vi för fullfart i mellandagarna igen!

Nu kör vi!

/Hoik

Folk börjar förstå allt mer och mer. Eller förstå, snarare ana kanske. Många av er frågar, men jag svarar inte. En del av er har förmodligen rätt, men det enda jag ger er är ett leende. Ni ser på mig att det är någonting, ni säger ”titta på henne bara, det syns ju på lång väg”. Ni säger att det syns i mina ögon, på sättet jag rör mig och genom mitt hånfulla leende. Ibland hörs det nog till och med när jag pratar.

Ni alla har förstått rätt, men ni har förmodligen inte förstått det hela på rätt sätt. En del finns det som vet, andra som tror och en del helt omedvetna. Jag kan knappt ens säga att jag själv vet, men jag börjar tro. Vissa saker får mig att inse, men frågan är om jag vågar. Är det besvarat tror jag absolut att jag skulle våga. Som det ser ut nu skulle jag inte tveka en sekund. Det som får mig att tveka, att inte våga känna det jag förmodligen känner och att inget säga är rädslan för att förlora det som redan finns.



/Hoik 

Jag är hon som, på ett långsökt sätt, går att likna vid Carrie Bradshaw. Fröken sko- tokig, som visserligen gillar coola sneakers lika mycket som Carrie gillar klackar. Tjejen i gänget som får agera relationsexpert trots att hon själv aldrig tycks hitta rätt.

Precis som jag brukade nämna hans namn har jag nu på samma sätt, vid vissa tillfällen, börjat att nämna ditt...

/Hoik