Folk börjar förstå allt mer och mer. Eller förstå, snarare ana kanske. Många av er frågar, men jag svarar inte. En del av er har förmodligen rätt, men det enda jag ger er är ett leende. Ni ser på mig att det är någonting, ni säger ”titta på henne bara, det syns ju på lång väg”. Ni säger att det syns i mina ögon, på sättet jag rör mig och genom mitt hånfulla leende. Ibland hörs det nog till och med när jag pratar.

Ni alla har förstått rätt, men ni har förmodligen inte förstått det hela på rätt sätt. En del finns det som vet, andra som tror och en del helt omedvetna. Jag kan knappt ens säga att jag själv vet, men jag börjar tro. Vissa saker får mig att inse, men frågan är om jag vågar. Är det besvarat tror jag absolut att jag skulle våga. Som det ser ut nu skulle jag inte tveka en sekund. Det som får mig att tveka, att inte våga känna det jag förmodligen känner och att inget säga är rädslan för att förlora det som redan finns.



/Hoik