Detta blir ett kortare inlägg. Känner att jag bara måste få skriva av mig...

Det senaste året har varit konstigt. Jag tänker inte rabbla upp varför, men det har varit annorlunda helt enkelt. Det har hänt en del dåliga saker, men även en hel del bra. Jag har fått uppleva saker som jag inte ens kunnat ana. Drömmar. Helveten. Ja, år 2008 har minsann varit ett alldeles eget år. Hur som helst har jag nog i det stora hela om man bortser från skador och motgångar haft ett bra år. Jag har fått sett och provat på så mycket nytt och jag har växt som människa. Periodvis har det varit jobbigt, och jag har klarat mig igenom det mesta själv. Ensam är inte stark heter det ju, men jag börjar faktiskt fundera om det verkligen är så. Jag känner att klarar jag av att avsluta detta på bästa möjliga sätt kommer mottot istället bli ensam är  stark, men tillsammans är man starkare.

Under det senaste året har jag omgett mig kring tre L. Dessa L har i stort sett varit mitt allt då jag inte gått i skola, tränat eller fått spendera tid med min mamma. Dessa L är dem som fått mig på andra tankar, dem som utan att vara medvetna om det fått mig att må bra bara genom att le mot mig eller ge mig en klapp i ryggen. Jag undrar om jag inom en snar framtid kommer att sluta le? Eller är det så att jag ska se detta som en möjlighet, en möjlighet i form av att hitta nya L, kanske i en form av andra bokstäver? Ett uppdrag, en utmaning liksom? Nog för att jag gillar utmaningar, men jag vet inte.  Dessa L som under ett års tid bestått av tre hela L har nu blivit ett. Och detta L som finns kvar består av två halva, vilket innebär att dessa halvor som finns kvar håller på att glida mig ur händerna. Eller är det bara jag som inbillar mig?