Efter en så pass kort tid har jag ändå så många minnen. Kanotfärden i det härliga vädret och vår mysiga picknick på den lilla ön. Din visit med hembakta chokladbakelser på min födelsedag, trotts att det inte ens var du och jag då än. Våra filmkvällar, som aldrig riktigt blev några filmkvällar. Din hemgjorda metall- pepparkaksgubbe. Ditt leende, vilket inte är som någon annans. Din ton när du yttrade uttrycket "men Sandra" de gånger jag lyckats med något tokigt. Och framförallt, din stora famn som i stort sett varje morgon värmde mig tills vi mer eller mindre tvingades att gå upp.

Ja, minnena är många minsann. Trotts alla jobbiga stunder och det dåliga slutet kan jag ändå inte låta bli att minnas det bästa från vår tid tillsammans.

Jag tänker ofta på oss. Jag ler, jag skrattar, jag ...
Trotts att det i slutet gjorde så ont, vilket det kan göra än idag, kan jag inte låta bli att vara nöjd. Jag har fått uppleva det som alla människor någon gång vill uppleva. Det svåra nu är att inte veta om jag någonsin kommer att få uppleva det igen.

PS. still love you!

/ Hoik