Ni måste ändå hålla med mig om att det på något sätt är fascinerande. Tänk att man helt plötsligt efter så många år kan räkna sig som vän med folk man tidigare bara varit bekant med. Att man en dag helt plötsligt börjar hänga med dem där man tidigare bara sagt hej till. Att människor helt plötsligt tar upp kontakten och börja umgås igen efter ett par år under isen. Är det inte bra fascinerande att två människor som utan anledning glidit ifrån varandra helt plötsligt kan mötas igen och påbörja vänskapen helt oberört av vad som hänt. Att två människor som aldrig tidigare träffats kan stöta på varandra av en ren slump och helt plötsligt conecta. Att två främmande människor kan ställa sig frågan "vart har du varit hela mitt liv?". Det är FASCINERANDE!

Dock är det mindre fascinerande hur två personer kan glida ifrån varandra och bara tappa kontakten, helt utan anledning. Det är mindre fascinerande att helt plötsligt inte veta någonting om någon du alltid vetat mycket om. Någon du alltid umgåtts med.

Tårarna kom idag. Ni vet så där som tårarna kan komma när ett litet barn tappar sin docka eller så där som tårarna kom när man var liten och ramlade med cykeln. Alltså inga allvarliga tårar på så sätt, men ändå tårar. Tårar för att något gör ont och inte är som det ska.

En vecka hann det gå (v11). En enstaka vecka och dessutom så smashade jag den veckan. Jag smashade för första gången på några månader och fick heller inte ont efter. Visst fanns det små känningar att ana, men mest ovana tror jag. Jag kunde t.o.m. vara med och träna dagen efter. SKÖNT!

Dock är det som så att idag sa kroppen ifrån på nytt. Fick kliva av träningen idag under in- bollningen. Förkylningen/viruset vad man nu ska kalla det gjorde sig tillkänna på nytt. Något med min kropp är INTE som det ska, och det har jag vetat om länge. Jag har bara ignorerat det och försökt köra på i samma tempo. Jag har länge kämpat i hemlighet och inbillat mig själv att det ska gå vägen. Det viktigaste har jag klarat av relativt bra, men nu kommer nya krokar/hinder på vägen. Något måste göras. Jag vill veta om något faktiskt är fel på riktigt och i så fall vad. Ensam är inte stark jämt, så kanske är det dags med lite hjälp!?!

Universitetet hela dagen i onsdags. Dels blev det "naturkunskaps föreläsningar" om hur man tar fram nya mediciner med hjälp av datorer (där vi bl.a. fick veta att man på Örebro universitet tagit fram ett plåster som kan hjälpa till att bota cancer) och likaså en föreläsning om kemikalier och dess påverkan i vårt samhälle. Intressant stundvis och trevligt sällskap hade jag med mig. Vi var tre elever och två lärare. Två lärare jag tycker mycket bra om och två klasskompisar som jag börjat gilla allt mer och mer. Resterande tid av dagen ägnades åt universitetsdagarna. Besökte några program/utbildningar. Något jag fastnade lite mer för var Manegement in sports & recreation. Mer om det en annan gång...

Efter besöket på universitetet börjar lite mer positivitet hägra. Innan kändes allt becksvart. Eller inte fullt så illa, men näst intill. Jag menar, allt det här med ekonomin, pengar, hur man ska klara sig osv. har dragit ned glädje känslan totalt. Hur ska man ha råd att bo? Hur ska man ha råd att leva? Och framförallt maten, hur ska man klara den? När man tränar kan man ta mej tusan inte leva på nudlar och inte vill jag det heller för den delen. Men jag tror ändå att studentlivet skulle kunna vara bland dem bästa tiderna av ens liv, såvida man lyckas välja något så när rätt. Något man är intresserad av och något man känner att man klarar av. Hoppa inte på någonting bara för att, utan tänk längre. Ha en plan. Se dig själv i framtiden, så löser sig allt annat allt efter som. Och jag ska säga er en sak, jag har börjat sett allt fler och fler små bilder inne i huvudet. Skönt!

Nu återigen tillbaka i rutan/skärmen min alldeles egna topp - 5 lista.

Kvällens lista får handla om fem ämnen, även händelser som ligger mig varmt om diskussions- hjärtat just nu.

•·         Tv:s flopp att inte visa kvinnornas Algarve cup i rutan

•·         Ironi är väll bra härligt

•·         Framtiden

•·         Mästarnas mästare

•·         Hälsotidningarnas innehåll

Hej folket!

Sjuk, orolig, stressad, ivrig, skadad, utvilad, förväntansfull, så är läget just nu.

När jag började blogga så gott som lovade jag mig själv att inte bli en i mängden, dvs. blogga om mina vardagar. Vad jag gör från att jag stiger upp tills att jag går och lägger mig. Det var tänkt att jag skulle diskutera intressanta ämnen, komma med något inlägg om min vardag någon gång ibland, blogga om drömmar och förväntningar, men riktigt så har det inte blivit. Sorry guys! Det här är ju trotts allt min blogg och jag gör som jag vill. Någonstans vill jag liksom att denna blogg ska vara personlig, handla om mig. Ah... ska nog tänka över det här ett tag och sedan får vi se vad det resulterar i.