Ett par dagar nere i smålandsskogarna. En hel rad av bra dagar. Många skratt. Ett uppdrag. Jag fick i uppdrag att klippa sidecuten på citronen. Ni vet, hon den fina. Ett uppdrag jag mig gladerligen antog efter många om och men. Klockan var väl en si sådär 23:30 eller liknande när vi satte igång. Till en början blev det bra, men när vi sedan försökte oss på mer avancerade grejer som att klippa med sax osv. slutade det med att rakapparaten fick gå lös ordentligt. Ett stort tack till frökens pappa som låg och sov i rummet brevid. Utan honom känner jag att natten kunde ha liknat en skräckfilm. Tänk er rubrikerna i tidningen. "Lång brunett jagandes av galen, blond, skallig tjej. Med rakapparat". Ikväll är det min tur att sätta mig under saxen. Mina kära vänner har fått i uppdrag att korta ned min sidecut. Det gick ju så bra sist dom gjorde det, men lite orolig är man ju.

                                                                                                          /Hoik

07:10, klockan ringer. Med en kropp som ömmar lite här och var efter första bollpasset på drygt två veckor, och med grusiga ögon tar jag mig upp. Trotts de få antal timmar sömn som jag lyckats skrapa ihop någonstans mellan allt vridande och vändande under natten, känner jag mig taggad. Jag känner mig förväntansfull. Nyfiken.Träningen i tisdags vill jag helst av allt glömma. Det var lite som att vara nybörjare igen. Bollen lekte med mig, och inte tvärtom. För ett tag sedan hade jag gått ifrån en sådan träning med huvudet hängandes och mobilen tryckt mot örat för att få höra mammas ord "det går bättre nästa gång". Men nej, så var inte fallet denna dag. Jag gick så gott som rak- ryggad hemåt med en skön känsla i kroppen. En lättnat över att jag gjorde en usel träning nu här hemma.,istället för att behöva göra den när det verkligen gäller. Idag, torsdag. Absolut var jag pissed över hur träningen gick, men som sagt kändes det på någotvis ändå skönt.

Efter gårdagskvällen som bjöd på en sevärd match mellan LindesbergVolley och KatrineholmVolley, i gott sällskap av Ida, Hannah och Pegg, kan jag inte annat än att vara laddad. Det är ju trottsallt en del av en dröm som idag går i uppfyllelse...

                                                                                                     / Hoik