07:10, klockan ringer. Med en kropp som ömmar lite här och var efter första bollpasset på drygt två veckor, och med grusiga ögon tar jag mig upp. Trotts de få antal timmar sömn som jag lyckats skrapa ihop någonstans mellan allt vridande och vändande under natten, känner jag mig taggad. Jag känner mig förväntansfull. Nyfiken.Träningen i tisdags vill jag helst av allt glömma. Det var lite som att vara nybörjare igen. Bollen lekte med mig, och inte tvärtom. För ett tag sedan hade jag gått ifrån en sådan träning med huvudet hängandes och mobilen tryckt mot örat för att få höra mammas ord "det går bättre nästa gång". Men nej, så var inte fallet denna dag. Jag gick så gott som rak- ryggad hemåt med en skön känsla i kroppen. En lättnat över att jag gjorde en usel träning nu här hemma.,istället för att behöva göra den när det verkligen gäller. Idag, torsdag. Absolut var jag pissed över hur träningen gick, men som sagt kändes det på någotvis ändå skönt.

Efter gårdagskvällen som bjöd på en sevärd match mellan LindesbergVolley och KatrineholmVolley, i gott sällskap av Ida, Hannah och Pegg, kan jag inte annat än att vara laddad. Det är ju trottsallt en del av en dröm som idag går i uppfyllelse...

                                                                                                     / Hoik