Mitt namn ropades upp och det var min tur att hoppa fram genom skyltarna. Le och vinka till publiken, det var instruktionerna jag hade fått. Fan, jag kände att jag ville göra något unikt. Göra något roligt. Bjuda på mig själv istället för att fejka ett leende när jag egentligen bara ville gömma mig. Var så sjukt nervös. Som sagt, Tänk om jag skulle snubbla? Jag hoppade fram och i takten till att spekaern ropade mitt namn och tröj- nummer körde jag en Usain Bolt pose uppvänd mot läktaren där allt folk satt. Jag pussade på min biceps och vinkade lite glatt mot läktaren, sprang sedan och klappade händerna med mitt lag.

Förvantansfull, nyklippt och taggad. Tre ord som skulle ha beskrivit mig ganska bra förra lördagen då jag deltog i mitt livs första elitmatch. Iklädd en klubbtröja. Hylte/Halmstad volley stod det på bröstet.
Faktum är att det står på mitt bröst så gott som varje dag, men just i lördags kändes det extra speciellt att bära ett klubbmärke på bröstet. Inget inhopp blev det för min del utan jag stod, taggad och peppande, snällt på bänken brevid och hejade på mitt kära lag. Lördagens insats räckte inte till. Det blev förlust. En hård en. Vi gav inte ens RIG en match utan dom kunde snällt åka hem med 3p i bakfickan. Mycket pga. våra egna misstag, där vi skänkte bort flertalet poäng. Men vi får heller inte glömma att RIG har en tvillingduo som är riktigt duktiga. Poängkanoner. Systrarna stod för 32 repsektive 22p var, säger kanske en hel del om både vårt och deras spel!? Men somsagt... det var seriepremiär och i en sådan kan allt hända. Ris eller ros. Bära eller brista. Det är i sådana här sammanhang det tydligt kommer fram vad man måste träna mera på. Bara att ta lärdom av misstagen och plocka med sig alla pusselbitar och fortsätta pussla på. Vi ska nog så småningom få bitarna på plats.

                                                         / Hoik