Ledig helg, även om jag heller hade varit och spelat någon rolig turnering, ligger framför fötterna. Imorgon bär det av hemåt till Örebro/Nora. Allt blev bestämt i sista stund så jag hoppas att folk där hemma ska vara på plats och ha lite tid över för mig. Kvalitetstid är ordet som kommer ligga som rubrik för helgen. Samla energi, för på måndag börjar det som förhoppningsvis ska få mig på plats igen. 1,5h om dagen utöver den vanliga träningen, fram till seriepremiär. Jag ger mig fan på att det ska fungera och Simon, sjukgymnasten, säger att det förmodligen ska fungera så vi håller tummen gott folk.

Första bollpasset, första riktiga träningen på ca två veckor. Skön känsla i kroppen. Det är det här jag gillar att göra. Svettas. Kämpa. Fokusera. Träningen idag gick okej tror jag. Tänkte inte så mycket på hur det gick för mig, utan var mest glad över att kunna vara med igen. För att uppdatera er ytterligare på träningsfronten så nej, jag får inte hoppa än. Men jag agerar ”libero” och är med och servar osv. Dagen till ära valde coach att utforma träningen lite annorlunda. Vi startade med tvåboll som uppvärmning och körde sedan på med övningar och spel. Coach valde att avbryta träningen ca 30min tidigare. Det vankades obligatorisk bastu. Alla tittade lite förvånat, men glatt på varandra. Han kallade det för ”finnish training”. Passade mig perfekt, eftersom jag är halvfinne ni vet. Var bara björkrisdoften och att kunna slänga sig i havet/sjön som saknades.

Inte nog med att jag var glad för att få vara med och träna igen, Fanny och Jessica gjorde mig extra glada. Den ene sa något i stil med ”vad roligt att ha dig springandes med och värma upp igen” och den andre frågade med ett stort leende om det kändes kul att få röra boll igen. Det är de små sakerna som räknas. Tänka sig att så lite kan vara värt så mycket. Okej, jag har varit borta från träningen i inte fullt två veckor. Det är egentligen ingenting, jag vet. Men suktandet efter att få springa, slå och gräva upp bollar har varit frustrerande. Och två veckor känns som en evighet i psyket. Särskilt eftersom jag i drygt en månad inte fått träna ordentligt/ gått på min position.

                                                                                                                                     /Hoik

Andas in ny luft 8 år har varit tufft. Förvirrad. Utbränd. Nästan tappat min lust. På driv genom tid, känns som sekel, decennier. Har stått som ett träd i en storm i november. Svajigt, berg och dal- bane likt. Men varje gång jag har kommit tillbaka har jag varit bättre än någonsin. Det är vad som driver mig. Många skulle tappa motivationen. Men inte jag. Jag är som gjord för det här. Blod, svett och tårar. Jag intalar mig själv att det i slutändan kommer att vara så värt det.

Min hjärna är på hel spänn, mentalt fokuserad. Får se vad det ger sen, är totalt oplanerad. Jag står och trampar på den fina linjen mellan verklighet och dröm. Ett ända litet steg är det som krävs, sedan är min dröm verklighet. Jag är förberedd på att detta kan vara bland det sista jag gör, därför tänker jag verkligen göra det till 110 %. Det är nu det gäller. Kvitt eller dubbelt.

                                                                                                 /Hoik

Long time no seen… Blir lätt så när ens liv rullar på i ruskigt tempo. Ibland undrar jag när jag ska hinna andas. Hinna stanna och bara få vara. Att jag inte haft något internet på nästan två månader är även det en bidragande orsak till att det inte blivit några blogguppdateringar.  

Jobbade till lunch idag sedan gav jag upp. Mina axlar värker och huvudet känns som en fjäder. Skönt tänker ni nu, annars brukar ju folk klaga när huvudet känns tungt, men faktum är att det är väldigt frustrerande. Huvudet känns som en fjäder och jag känner mig helt borta. Kan inte närvara när folk talar omkring eller till mig, för det kopplar inte. Jag orkar inte tänka, inte fokusera. Kanske har det blivit för mycket för mitt lilla (läs jävligt smarta) huvud på sistone. När folk frågar mig saker, eller pratar med mig har jag liksom inga svar. Något är fel? Ni vet lika väl som jag att jag om någon är en tjej som så gott som alltid har svar på tal. 
Efter att ha slängt i mig lite käk och sovit en stund på soffan vaknade jag nyss till liv. Har nu suttit på en stol i solen vid dörröppningen till balkongen och tittat upp mot himmelen med tre låtar rullandes på repeat i bakgrunden. Jag borde nog blogga. Det om något borde ge mig tid att stanna upp. Att andas.

Sitter för tillfället och tittar på gamla bilder. Bilder där glädjen som fanns inom mig verkligen syns. Jag blir alldeles varm inombords och kan verkligen känna hur jag kände då bara genom att titta på bilderna...

 

 


















/ Hoik