Efter en så pass kort tid har jag ändå så många minnen. Kanotfärden i det härliga vädret och vår mysiga picknick på den lilla ön. Din visit med hembakta chokladbakelser på min födelsedag, trotts att det inte ens var du och jag då än. Våra filmkvällar, som aldrig riktigt blev några filmkvällar. Din hemgjorda metall- pepparkaksgubbe. Ditt leende, vilket inte är som någon annans. Din ton när du yttrade uttrycket "men Sandra" de gånger jag lyckats med något tokigt. Och framförallt, din stora famn som i stort sett varje morgon värmde mig tills vi mer eller mindre tvingades att gå upp.

Ja, minnena är många minsann. Trotts alla jobbiga stunder och det dåliga slutet kan jag ändå inte låta bli att minnas det bästa från vår tid tillsammans.

Jag tänker ofta på oss. Jag ler, jag skrattar, jag ...
Trotts att det i slutet gjorde så ont, vilket det kan göra än idag, kan jag inte låta bli att vara nöjd. Jag har fått uppleva det som alla människor någon gång vill uppleva. Det svåra nu är att inte veta om jag någonsin kommer att få uppleva det igen.

PS. still love you!

/ Hoik

Detta blir ett kortare inlägg. Känner att jag bara måste få skriva av mig...

Det senaste året har varit konstigt. Jag tänker inte rabbla upp varför, men det har varit annorlunda helt enkelt. Det har hänt en del dåliga saker, men även en hel del bra. Jag har fått uppleva saker som jag inte ens kunnat ana. Drömmar. Helveten. Ja, år 2008 har minsann varit ett alldeles eget år. Hur som helst har jag nog i det stora hela om man bortser från skador och motgångar haft ett bra år. Jag har fått sett och provat på så mycket nytt och jag har växt som människa. Periodvis har det varit jobbigt, och jag har klarat mig igenom det mesta själv. Ensam är inte stark heter det ju, men jag börjar faktiskt fundera om det verkligen är så. Jag känner att klarar jag av att avsluta detta på bästa möjliga sätt kommer mottot istället bli ensam är  stark, men tillsammans är man starkare.

Under det senaste året har jag omgett mig kring tre L. Dessa L har i stort sett varit mitt allt då jag inte gått i skola, tränat eller fått spendera tid med min mamma. Dessa L är dem som fått mig på andra tankar, dem som utan att vara medvetna om det fått mig att må bra bara genom att le mot mig eller ge mig en klapp i ryggen. Jag undrar om jag inom en snar framtid kommer att sluta le? Eller är det så att jag ska se detta som en möjlighet, en möjlighet i form av att hitta nya L, kanske i en form av andra bokstäver? Ett uppdrag, en utmaning liksom? Nog för att jag gillar utmaningar, men jag vet inte.  Dessa L som under ett års tid bestått av tre hela L har nu blivit ett. Och detta L som finns kvar består av två halva, vilket innebär att dessa halvor som finns kvar håller på att glida mig ur händerna. Eller är det bara jag som inbillar mig?

Ja, jag vet... Dåligt med inlägg.

My bad. Sorry!

Julen är över och det nya året är här, vilket sorgligt men sant betyder att den absolut sista terminen (på JohnBauergymnasiet) snart dras igång. Så, vad har jag hållts med sedan julafton. Ja ni, jag har tränat. Jaha ovanligt tänker ni nu, men ja mina kära läsare detta var ovanligt. Jag är fortfarande skadad och kan inte träna eller spela på fulla vägar, men tränat det har jag gjort och det är inte vilken träning som helst. Utan att säga för mycket kan jag berätta att den träning jag utfört varit i form av en dröm, en del av drömmen i alla fall. Träningen har varit lite roligare, en aningen svårare och framförallt så jävla mycket hårdare. Ordet Kvalitet skulle jag vilja benämna!

Mer i mellandagarna har jag även hunnit att shoppa en himla massa. Urs det ekar numera i plånboken. Skulle t.o.m. kunna påstå att mitt bankkort numera inte är ett bankkort utan snarare en väldigt utsliten plastbit. Men skämt och sidå. Man ska väll nyttja sina tillgångar, det är väll så det heter? Eller är det kanske inte de såkallade ekonomiska tillgångarna man syftar på i uttrycket?

Nyår har det också varit. Jajjemän. Kan ju påpeka att mitt nyår i år var något utöver det vanliga. För det första blev jag magsjuk och fick feber dagen innan nyår. Kul liksom, när man för en gångs skull hade värsta planerna för vad som komma skulle. Hur som helst. Låg hela tisdagen, förutom de nio gångerna jag förflyttade mig till toan för att tömma den sista gula smeten (galla) ur min kropp. Urs verkligen en hemsk dag må jag säga. Väl på onsdagen kändes allt lite bättre och jag lyckades få i mig lite popcorn och en brödskiva, men nyårsplanerna såg ut att ligga långt borta. Efter ännu en dag med ständig vila kändes jag mig så pass pigg framåt tolvslaget att jag bestämde mig för att sminka upp mig, sätta på mig klänningen och klackarna (ja, jag hade faktiskt klackar) och bege mig ut till Hammarby. Töka hade ändå trottsallt ordnat med värsta nyårs supén och inte tusan hade jag lust att fira in det nya året helt ensam hemma i lägenheten i lilla Nora. Nej. Blev en lyckad kväll (natt får jag nästan säga) tillslut. Den var inte långvarig, men så länge den varade var den bara så himla bra ska ni veta. Tjejorna var där. Alla var klädda i fina klänningar eller kostym (ah, utom Mogge) och tolvslaget skålades in. Dock med ett glas vatten för mig del.



De fem låtarna som just nu går varmast i lurarna under bussresorna mellan Nora och Örebro.
* Coldplay - lost
* Danny - radio
* James Morrison ft Nelly - broken strings
* Lauren Wolf ft Eric - no stress
* Nas ft Keri Hilson - hero