It’s not always happy endings, but there’s always something in between.

Jag blir alldeles varm inombords. Du får mig att le. Skratta. Redan från början, första dagen, kunde jag med dig vara mig själv. Inte krystat. Inte stelt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men ordet unik bör nämnas när det är en text som handlar om dig. Än är det bara en början, även om det känns som vi känt varandra längre. Det finns sidor kvar att se. Saker att lära. Saker att dela. So I’m dropping my guard. Here is your chance to my heart…

Ord flyger omkring. Ett tänkande i bloggtext. Ordbajsande, men inte fan kommer det ut något när jag väl sätter mig för att skriva. Jag gillar att skriva. Jag analyserar mycket. Jag är en tänkare och inläggen brukar bli rätt bra har jag fått höra. När jag väl skriver några. I’ll give it a try. Här med bestämmer jag mig för att jag ska börja blogga. Inte bara skriva av mig, utan faktiskt blogga och dela med mig.

Jag tänker i bloggtexter. Min vardag är fylld med händelser som går att skriva om. Finns många saker jag har haft viljan att skriva om, men varken orken eller tiden har funnits. Händelser, misslyckanden, upplevelser, rekord, citat, etc. Nu när jag säger att jag ska börja blogga innebär inte det att jag tänker skriva dagligen, jag tänker heller inte ha någon speciell genre på min blogg. Spontanitet får vara ledordet. Att skriva det jag känner för, när jag känner för det. Men ja, oftare än vad jag gjort hittills det ska jag absolut försöka med.
                                                                               / Hoik

Ett vitt rum. Vitt och ljust ger en känsla av renlighet och stil. En mörk vägg för att bryta mönstret. Vita bokstäver. En egen designad tavla. Ramar. Ramar med bilder som får oss att minnas, som får oss att le. En surfingbräda. Ljuslyktor. En växt. Ett rum fyllt med doft. Lite möbler. En matta. Frågan är bara vart?

vart, när och hur?
/ Hoik