Mitt namn ropades upp och det var min tur att hoppa fram genom skyltarna. Le och vinka till publiken, det var instruktionerna jag hade fått. Fan, jag kände att jag ville göra något unikt. Göra något roligt. Bjuda på mig själv istället för att fejka ett leende när jag egentligen bara ville gömma mig. Var så sjukt nervös. Som sagt, Tänk om jag skulle snubbla? Jag hoppade fram och i takten till att spekaern ropade mitt namn och tröj- nummer körde jag en Usain Bolt pose uppvänd mot läktaren där allt folk satt. Jag pussade på min biceps och vinkade lite glatt mot läktaren, sprang sedan och klappade händerna med mitt lag.

Förvantansfull, nyklippt och taggad. Tre ord som skulle ha beskrivit mig ganska bra förra lördagen då jag deltog i mitt livs första elitmatch. Iklädd en klubbtröja. Hylte/Halmstad volley stod det på bröstet.
Faktum är att det står på mitt bröst så gott som varje dag, men just i lördags kändes det extra speciellt att bära ett klubbmärke på bröstet. Inget inhopp blev det för min del utan jag stod, taggad och peppande, snällt på bänken brevid och hejade på mitt kära lag. Lördagens insats räckte inte till. Det blev förlust. En hård en. Vi gav inte ens RIG en match utan dom kunde snällt åka hem med 3p i bakfickan. Mycket pga. våra egna misstag, där vi skänkte bort flertalet poäng. Men vi får heller inte glömma att RIG har en tvillingduo som är riktigt duktiga. Poängkanoner. Systrarna stod för 32 repsektive 22p var, säger kanske en hel del om både vårt och deras spel!? Men somsagt... det var seriepremiär och i en sådan kan allt hända. Ris eller ros. Bära eller brista. Det är i sådana här sammanhang det tydligt kommer fram vad man måste träna mera på. Bara att ta lärdom av misstagen och plocka med sig alla pusselbitar och fortsätta pussla på. Vi ska nog så småningom få bitarna på plats.

                                                         / Hoik

Dagarna rullar på i ruskig takt och snart har jag befunnit mig i Halmstad i tre hela månader. Mina vardagar ser i stort sett precis likadana ut oavsett vilken vecka det är. Skapa rutiner, så är det att hålla på med idrott på elitnivå. En vanlig vardag för mig innebär oftast jobb 07:45 till 16:30, sedan bär det av till träningen där vi tränar boll i 1½ - 2h. Någonstans däremellan, antingen på morgonen innan jobbet eller på kvällen efter träningen, är det gym som gäller. I like it! Fredagar är ledigdag. Kort arbetsdag och ingen träning på kvällen. ”Jeansfredag” även kallat, av oss volleybollare på jobbet.

Dag ut och dag in går vi runt på Depend med jobbkläder. De få timmarna om dagen vi spenderar utanför jobbet är det träningsklädsel/klubboverall som är ett faktum. Måndag som tisdag. Onsdag som torsdag. Ordet skabbig/sunkig är något som matchar våra vecko- outfits rätt bra. Men på fredagar kära vänner, då är det som sagt ”jeansfredag”. Vi slutar tidigt och ingen träning har vi framför oss. Det innebär snygga kläder, helst jeans. Och smink. Så gott som varje fredag blir det en sväng ned på stan och kolla läget. Eftersom det är ända dagen på hela veckan man har tid att gå där. Söndagar skulle jag mer än gärna ta mig shoppingrundor på stan, men helt seriöst. Lyssna nu kära Örebroare… INGET har öppet på stan i Halmstad på söndagar. Haha precis som i fucking Oslo, ett stort minus detta. Annars gillar jag staden skarpt!

Och folk… det låter som att jag absolut inte gör något annat än att jobbar och tränar, men tro mig det gör jag. Hade jag en citatblogg skulle den banne mig uppdateras många gånger om dagen.  Likaså helgerna här i Halmstad har varit fullspäckade av saker. Går inte en ända helg utan att vi gör något. Ska försöka att catcha upp lite med inlägg och bilder från och om vad som hänt. Pride, Gekås, rehab, inflyttningsfest, Knallecupen  osv… ja listan går att göras lång.

                                                                                                        /Hoik