Elitseriepremiär

Hallen släcktes ned. Musiken skruvades upp och ur högtalarna ropades våra namn upp. En efter en. Vi stod i hörnet bakom en massa reklamskyltar och banne mig att jag var nervös. Jag var inte nervös över att det var mitt livs första elitmatch, nej. Min nervositet var inför inspringandet. Mitt namn skulle ropas upp och jag skulle springa in, vinka till publiken och sedan klappa händerna med mina lagkamrater. Tänk om jag inte skulle se vart jag ska springa? Tänk om jag skulle snubbla?
Fredagkvällen spenderades hemma i vardagsrummen tillsammans med min kära sambo Jennie. I takt med musiken övade vi på vårt inspringningsnummer hemma i vardagsrummet. Hon och jag turades om att agera publik.

                                                            

Mitt namn ropades upp och det var min tur att hoppa fram genom skyltarna. Le och vinka till publiken, det var instruktionerna jag hade fått. Fan, jag kände att jag ville göra något unikt. Göra något roligt. Bjuda på mig själv istället för att fejka ett leende när jag egentligen bara ville gömma mig. Var så sjukt nervös. Som sagt, Tänk om jag skulle snubbla? Jag hoppade fram och i takten till att spekaern ropade mitt namn och tröj- nummer körde jag en Usain Bolt pose uppvänd mot läktaren där allt folk satt. Jag pussade på min biceps och vinkade lite glatt mot läktaren, sprang sedan och klappade händerna med mitt lag.

Förvantansfull, nyklippt och taggad. Tre ord som skulle ha beskrivit mig ganska bra förra lördagen då jag deltog i mitt livs första elitmatch. Iklädd en klubbtröja. Hylte/Halmstad volley stod det på bröstet.
Faktum är att det står på mitt bröst så gott som varje dag, men just i lördags kändes det extra speciellt att bära ett klubbmärke på bröstet. Inget inhopp blev det för min del utan jag stod, taggad och peppande, snällt på bänken brevid och hejade på mitt kära lag. Lördagens insats räckte inte till. Det blev förlust. En hård en. Vi gav inte ens RIG en match utan dom kunde snällt åka hem med 3p i bakfickan. Mycket pga. våra egna misstag, där vi skänkte bort flertalet poäng. Men vi får heller inte glömma att RIG har en tvillingduo som är riktigt duktiga. Poängkanoner. Systrarna stod för 32 repsektive 22p var, säger kanske en hel del om både vårt och deras spel!? Men somsagt... det var seriepremiär och i en sådan kan allt hända. Ris eller ros. Bära eller brista. Det är i sådana här sammanhang det tydligt kommer fram vad man måste träna mera på. Bara att ta lärdom av misstagen och plocka med sig alla pusselbitar och fortsätta pussla på. Vi ska nog så småningom få bitarna på plats.

                                                         / Hoik

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0