Det är det lilla som räknas

Ledig helg, även om jag heller hade varit och spelat någon rolig turnering, ligger framför fötterna. Imorgon bär det av hemåt till Örebro/Nora. Allt blev bestämt i sista stund så jag hoppas att folk där hemma ska vara på plats och ha lite tid över för mig. Kvalitetstid är ordet som kommer ligga som rubrik för helgen. Samla energi, för på måndag börjar det som förhoppningsvis ska få mig på plats igen. 1,5h om dagen utöver den vanliga träningen, fram till seriepremiär. Jag ger mig fan på att det ska fungera och Simon, sjukgymnasten, säger att det förmodligen ska fungera så vi håller tummen gott folk.

Första bollpasset, första riktiga träningen på ca två veckor. Skön känsla i kroppen. Det är det här jag gillar att göra. Svettas. Kämpa. Fokusera. Träningen idag gick okej tror jag. Tänkte inte så mycket på hur det gick för mig, utan var mest glad över att kunna vara med igen. För att uppdatera er ytterligare på träningsfronten så nej, jag får inte hoppa än. Men jag agerar ”libero” och är med och servar osv. Dagen till ära valde coach att utforma träningen lite annorlunda. Vi startade med tvåboll som uppvärmning och körde sedan på med övningar och spel. Coach valde att avbryta träningen ca 30min tidigare. Det vankades obligatorisk bastu. Alla tittade lite förvånat, men glatt på varandra. Han kallade det för ”finnish training”. Passade mig perfekt, eftersom jag är halvfinne ni vet. Var bara björkrisdoften och att kunna slänga sig i havet/sjön som saknades.


Inte nog med att jag var glad för att få vara med och träna igen, Fanny och Jessica gjorde mig extra glada. Den ene sa något i stil med ”vad roligt att ha dig springandes med och värma upp igen” och den andre frågade med ett stort leende om det kändes kul att få röra boll igen. Det är de små sakerna som räknas. Tänka sig att så lite kan vara värt så mycket. Okej, jag har varit borta från träningen i inte fullt två veckor. Det är egentligen ingenting, jag vet. Men suktandet efter att få springa, slå och gräva upp bollar har varit frustrerande. Och två veckor känns som en evighet i psyket. Särskilt eftersom jag i drygt en månad inte fått träna ordentligt/ gått på min position.

                                                                                                                                     /Hoik


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0