Året var 2008. ”Hej, mitt namn är Linn och jag gillar volleyboll.”. ”Hej, mitt namn är Klara och jag gillar volleyboll.”. ”Hej, mitt namn är Emelie och jag gillar också volleyboll.”. ”Hej, mitt namn är Sandra och jag älskar fotboll.”. Tystnad uppstod. Blickar vändes emot mig. Jag befann mig på ett talangläger, för volleybollspelare. Vad hjälpte det att älska fotboll här? Inte ett smack, skulle många säga. Men frågar du mig, Sandra ”Hoiken” Hoikkala så skulle svaret på den frågan, idag, vara totala motsatsen.

               
             /Hoik

Att jag är född med ”the curse of curves” är inget hemligt, men vad jag gör med/ av det är upp till mig själv. Jag har haft en grymt bra höst må jag säga. Gått upp ett par kg, vilket har varit välbehövligt en längre tid. Det bästa av allt är att det är i muskler jag gått upp. Jag minns att jag strax innan jul ringde hem till mamma och skrek av glädje i telefonen. Jag skrek av glädjen att mina baggyjeans numera sitter tight (sedan slog tanken mig att ”fan, det var ju mina favoritjeans” men men…) Konditionsmässigt och spänstmässigt har jag tappat och jag är en bra bit ifrån min högsta nivå. Jag vet klart och tydligt vad jag kommer att behöva jobba med efter säsongen och under nästkommande försäsong. Pratar vi däremot styrkemässigt och muskelmassa är jag någonstans jag aldrig varit tidigare. Muskler börjar faktiskt synas på även min kropp och jag tar tyngre vikter på gymmet än jag någonsin gjort tidigare. Kanske var ”skadan” i början av säsongen vad jag behövde. Det gav mig tid att så gott som bo på gymmet, och se… det har ju gett resultat.

För er som undrar så består en ”normal” träningsvecka för mig av 4 -5 bollpass, 4 gym och en match. Okej, nu efter julledigheten har jag haft en liten svacka, men snart är jag back on track igen. Just nu suktar jag innerst inne efter sommar och försäsongsträning. Springa, förbränna. Springa, förbättra uthållighet. Explosivitet. Och framförallt bygga. Bygga, bygga, bygga. Nu under säsong kan jag inte lägga på mig mer än vad jag redan gjort, med tanke på att vi inte har någon fys och hoppträning här i Halmstad. Det skulle sänka min spänst ännu mer, men i sommar.  Då ni! Jag är taggad till tusen, men först mina vänner. Först är det andra halvan av serien som gäller (den halvan som jag känner på mig kommer att blir vår. Hylte/Halmstads), och sedan är vi inne i slutspelet. Det som man kämpat och slitit för hela hösten. Det som sägs vara det roligaste och även det jobbigaste på hela säsongen. Själv vet jag ju inte med tanke på att det är mitt första år i elitserien. Men jag är enormt sugen på att få känna av stämningen och känslorna ett slutspel kan ge.

                                                               Hittar ni mig på bilden ovan?
                                                                                       /Hoik #10

Magen kurrar. Tur att jag är ensam hemma så att ingen behöver komma i vägen för mitt mat- humör. Ni som känner mig vet hur hemskt det kan bli. Rena rama skräckfilms scenerna kan uppstå. Eller nej, mer drama skulle jag nog säga. Mycket drama. Har precis kommit hem från något som jag tänkte mig skulle vara ett lugnt pass på gymmet eftersom att det är match imorgon (sitter för övrigt just nu och scoutar motståndarna, då deras GP-final sänds live på nätet. Fint det!) Två timmar blev jag visst av på FORM. Jag körde inga ben och inga armar utan chillade mig igenom ett mag- /ryggpass och lite rehab, så morgondagen ska nog inte vara till några problem.

Apropå drama som jag tidigare nämnde här ovan, så skulle nog den genren passa bra in om man skulle filmatisera mitt liv. Tror fan det skulle bli en riktigt bra och sevärd film, bara man fick med rätt skådespelare. Nu menar jag inte att det skulle vara en film som utspelar sig en dag i min vardag. Nej, fy så trist det skulle bli att kolla på även om jag själv trivs rätt bra med min vardag. När jag pratar om att filmatisera mitt liv menar jag en film som skulle skildra mycket av min uppväxt och fram tills idag. Var jag nu befinner mig i livet. Min resa hit. Min jakt. Mina förluster här i livet. Mina vinster. Och känslan om att uppnå en dröm. Folk tror sig veta så mycket, men jag vet att många av er inte har en aning om hur min resa fram tills idag har sett ut. Min resa fram till att uppnå en dröm.

Nog om detta, Nu ska jag bege mig mot systrarna Perssons place för lite umgänge och taggning inför imorgon. Matchstart 1630. Wish us luck!

                                                                       / Hoik #10

När du lurar dig själv. När du intalar dig något som sedan skall komma att visa sig inte alls vara som du hade tänkt. Trott. Drömt om. När du försöker ersätta något du mist med något annat. Fylla hålet i ditt hjärta. I din själ. När du älskar det du gör men inser att älska en sak, en person, en plats, inte behöver vara detsamma som att älska något du en gång älskat förr. När du undrar om du än en gång kommer att kunna älska på riktigt, då det du en gång älskat tycks vara oersättligt?

         
                                       / Hoik

                                                            

Mitt namn ropades upp och det var min tur att hoppa fram genom skyltarna. Le och vinka till publiken, det var instruktionerna jag hade fått. Fan, jag kände att jag ville göra något unikt. Göra något roligt. Bjuda på mig själv istället för att fejka ett leende när jag egentligen bara ville gömma mig. Var så sjukt nervös. Som sagt, Tänk om jag skulle snubbla? Jag hoppade fram och i takten till att spekaern ropade mitt namn och tröj- nummer körde jag en Usain Bolt pose uppvänd mot läktaren där allt folk satt. Jag pussade på min biceps och vinkade lite glatt mot läktaren, sprang sedan och klappade händerna med mitt lag.

Förvantansfull, nyklippt och taggad. Tre ord som skulle ha beskrivit mig ganska bra förra lördagen då jag deltog i mitt livs första elitmatch. Iklädd en klubbtröja. Hylte/Halmstad volley stod det på bröstet.
Faktum är att det står på mitt bröst så gott som varje dag, men just i lördags kändes det extra speciellt att bära ett klubbmärke på bröstet. Inget inhopp blev det för min del utan jag stod, taggad och peppande, snällt på bänken brevid och hejade på mitt kära lag. Lördagens insats räckte inte till. Det blev förlust. En hård en. Vi gav inte ens RIG en match utan dom kunde snällt åka hem med 3p i bakfickan. Mycket pga. våra egna misstag, där vi skänkte bort flertalet poäng. Men vi får heller inte glömma att RIG har en tvillingduo som är riktigt duktiga. Poängkanoner. Systrarna stod för 32 repsektive 22p var, säger kanske en hel del om både vårt och deras spel!? Men somsagt... det var seriepremiär och i en sådan kan allt hända. Ris eller ros. Bära eller brista. Det är i sådana här sammanhang det tydligt kommer fram vad man måste träna mera på. Bara att ta lärdom av misstagen och plocka med sig alla pusselbitar och fortsätta pussla på. Vi ska nog så småningom få bitarna på plats.

                                                         / Hoik

Dagarna rullar på i ruskig takt och snart har jag befunnit mig i Halmstad i tre hela månader. Mina vardagar ser i stort sett precis likadana ut oavsett vilken vecka det är. Skapa rutiner, så är det att hålla på med idrott på elitnivå. En vanlig vardag för mig innebär oftast jobb 07:45 till 16:30, sedan bär det av till träningen där vi tränar boll i 1½ - 2h. Någonstans däremellan, antingen på morgonen innan jobbet eller på kvällen efter träningen, är det gym som gäller. I like it! Fredagar är ledigdag. Kort arbetsdag och ingen träning på kvällen. ”Jeansfredag” även kallat, av oss volleybollare på jobbet.

Dag ut och dag in går vi runt på Depend med jobbkläder. De få timmarna om dagen vi spenderar utanför jobbet är det träningsklädsel/klubboverall som är ett faktum. Måndag som tisdag. Onsdag som torsdag. Ordet skabbig/sunkig är något som matchar våra vecko- outfits rätt bra. Men på fredagar kära vänner, då är det som sagt ”jeansfredag”. Vi slutar tidigt och ingen träning har vi framför oss. Det innebär snygga kläder, helst jeans. Och smink. Så gott som varje fredag blir det en sväng ned på stan och kolla läget. Eftersom det är ända dagen på hela veckan man har tid att gå där. Söndagar skulle jag mer än gärna ta mig shoppingrundor på stan, men helt seriöst. Lyssna nu kära Örebroare… INGET har öppet på stan i Halmstad på söndagar. Haha precis som i fucking Oslo, ett stort minus detta. Annars gillar jag staden skarpt!

Och folk… det låter som att jag absolut inte gör något annat än att jobbar och tränar, men tro mig det gör jag. Hade jag en citatblogg skulle den banne mig uppdateras många gånger om dagen.  Likaså helgerna här i Halmstad har varit fullspäckade av saker. Går inte en ända helg utan att vi gör något. Ska försöka att catcha upp lite med inlägg och bilder från och om vad som hänt. Pride, Gekås, rehab, inflyttningsfest, Knallecupen  osv… ja listan går att göras lång.

                                                                                                        /Hoik

Ledig helg, även om jag heller hade varit och spelat någon rolig turnering, ligger framför fötterna. Imorgon bär det av hemåt till Örebro/Nora. Allt blev bestämt i sista stund så jag hoppas att folk där hemma ska vara på plats och ha lite tid över för mig. Kvalitetstid är ordet som kommer ligga som rubrik för helgen. Samla energi, för på måndag börjar det som förhoppningsvis ska få mig på plats igen. 1,5h om dagen utöver den vanliga träningen, fram till seriepremiär. Jag ger mig fan på att det ska fungera och Simon, sjukgymnasten, säger att det förmodligen ska fungera så vi håller tummen gott folk.

Första bollpasset, första riktiga träningen på ca två veckor. Skön känsla i kroppen. Det är det här jag gillar att göra. Svettas. Kämpa. Fokusera. Träningen idag gick okej tror jag. Tänkte inte så mycket på hur det gick för mig, utan var mest glad över att kunna vara med igen. För att uppdatera er ytterligare på träningsfronten så nej, jag får inte hoppa än. Men jag agerar ”libero” och är med och servar osv. Dagen till ära valde coach att utforma träningen lite annorlunda. Vi startade med tvåboll som uppvärmning och körde sedan på med övningar och spel. Coach valde att avbryta träningen ca 30min tidigare. Det vankades obligatorisk bastu. Alla tittade lite förvånat, men glatt på varandra. Han kallade det för ”finnish training”. Passade mig perfekt, eftersom jag är halvfinne ni vet. Var bara björkrisdoften och att kunna slänga sig i havet/sjön som saknades.

Inte nog med att jag var glad för att få vara med och träna igen, Fanny och Jessica gjorde mig extra glada. Den ene sa något i stil med ”vad roligt att ha dig springandes med och värma upp igen” och den andre frågade med ett stort leende om det kändes kul att få röra boll igen. Det är de små sakerna som räknas. Tänka sig att så lite kan vara värt så mycket. Okej, jag har varit borta från träningen i inte fullt två veckor. Det är egentligen ingenting, jag vet. Men suktandet efter att få springa, slå och gräva upp bollar har varit frustrerande. Och två veckor känns som en evighet i psyket. Särskilt eftersom jag i drygt en månad inte fått träna ordentligt/ gått på min position.

                                                                                                                                     /Hoik

Andas in ny luft 8 år har varit tufft. Förvirrad. Utbränd. Nästan tappat min lust. På driv genom tid, känns som sekel, decennier. Har stått som ett träd i en storm i november. Svajigt, berg och dal- bane likt. Men varje gång jag har kommit tillbaka har jag varit bättre än någonsin. Det är vad som driver mig. Många skulle tappa motivationen. Men inte jag. Jag är som gjord för det här. Blod, svett och tårar. Jag intalar mig själv att det i slutändan kommer att vara så värt det.

Min hjärna är på hel spänn, mentalt fokuserad. Får se vad det ger sen, är totalt oplanerad. Jag står och trampar på den fina linjen mellan verklighet och dröm. Ett ända litet steg är det som krävs, sedan är min dröm verklighet. Jag är förberedd på att detta kan vara bland det sista jag gör, därför tänker jag verkligen göra det till 110 %. Det är nu det gäller. Kvitt eller dubbelt.

                                                                                                 /Hoik

Long time no seen… Blir lätt så när ens liv rullar på i ruskigt tempo. Ibland undrar jag när jag ska hinna andas. Hinna stanna och bara få vara. Att jag inte haft något internet på nästan två månader är även det en bidragande orsak till att det inte blivit några blogguppdateringar.  

Jobbade till lunch idag sedan gav jag upp. Mina axlar värker och huvudet känns som en fjäder. Skönt tänker ni nu, annars brukar ju folk klaga när huvudet känns tungt, men faktum är att det är väldigt frustrerande. Huvudet känns som en fjäder och jag känner mig helt borta. Kan inte närvara när folk talar omkring eller till mig, för det kopplar inte. Jag orkar inte tänka, inte fokusera. Kanske har det blivit för mycket för mitt lilla (läs jävligt smarta) huvud på sistone. När folk frågar mig saker, eller pratar med mig har jag liksom inga svar. Något är fel? Ni vet lika väl som jag att jag om någon är en tjej som så gott som alltid har svar på tal. 
Efter att ha slängt i mig lite käk och sovit en stund på soffan vaknade jag nyss till liv. Har nu suttit på en stol i solen vid dörröppningen till balkongen och tittat upp mot himmelen med tre låtar rullandes på repeat i bakgrunden. Jag borde nog blogga. Det om något borde ge mig tid att stanna upp. Att andas.

Sitter för tillfället och tittar på gamla bilder. Bilder där glädjen som fanns inom mig verkligen syns. Jag blir alldeles varm inombords och kan verkligen känna hur jag kände då bara genom att titta på bilderna...

 

 


















/ Hoik

Någon slags lycka kändes i kroppen. På lunchrasten som hastigast bläddrade jag igenom Hallandsposten. Ldb Malmö - Koparberg/Göteborgs FC. På tv. Jag tog mig hem till Victor efter jobbet, där jag "bokat" hans tv då jag inte har någon egen i min tillfälliga lägenhet. Besvikelse! Givetvis hade jag lyckats läsa en gammal tidning på jobbet. Ingen matchstart 18:55, nej nej. Trav, V75 var det som visades på tv- rutan. Tur att jag lärt känna Victor måste jag säga! Istället tog han med mig ut till Tylösand i kvällsolen. Fint som snus var det! Hann även titta på ett ställe i stan där jag hoppas att jag och löparskorna ska hinna spendera en del tid ihop innan snön faller. Ett vackert ställe. Trappor och natur. För övrigt så började jag ju i tisdags mitt nya jobb. Valde verkligen rätt dag att börja då det vankades tårta på fikarasten. En av männen på jobbet fyllde 50.

                                                                                                     /Hoik

Fem ord. Det skulle innefatta 12 vänner plus mig själv.
En tanke. Ett försök till att förmedla en känsla.
Få dig att förstå. Det skulle kräva mycket planering.
Det skulle kräva att mina närmsta ville ställa upp, men det skulle dom.
Det vet jag. Det skulle betyda en stor kostnad, mycket pengar.
Det skulle vara värt varenda öre. Om jag bara visste att du skulle uppskatta det.



Historia skulle ha skrivits, men kanske får jag någon dag chansen på nytt...

                                               /Hoik

Det finns många gånger jag ångrat mitt val. Eller ångrat kan jag inte säga, men jag har funderat kring hur saker och ting skulle tagit plats om jag valt annorlunda. Ifrågasatt mitt val. Helt onödigt att spekulera i det egentligen, men ni vet hur jag är. Något som i alla fall slagit mig flera gånger om är att hade jag inte valt som jag gjorde och därmed inte stannat i Örebro, hade jag gått miste om några människor som kommit att betyda enormt mycket för mig.
   
                           
Jag beundrar mina vänner! Det senaste året/halvåret har jag kommit till insikt i hur mycket vissa människor faktiskt betyder för mig och vilken tur jag har att just få vara deras vän. Jag beundrar dem för att de är starka. Jag beundrar dem för att de accepterat mig för den jag är. En del tydligen till och med redan innan jag själv accepterat att låta dem acceptera mig. Jag beundrar dem för att de är villiga att hjälpa. För att de ställer upp trotts att dem själva kanske har det jobbigt.


Jag hoppas jag är en sådan vän för er som alla ni är för mig. 
För det är ni värda!
/Hoik